A Nordic Breeze

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


Möte med mantor i Bora Bora

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Wed, November 27, 2013 16:18:48

Vi tog dingen till Tuiahora som är som ett pass inne i lagunen på östra sidan Bora Bora. Där lär mantorna simma för att hitta den godaste och rikaste planktonmaten. Skaldjursplankton för mantor betyder också att det är aningens grumligt i vattnet. Men vi hade tur, helt ok klart, så det var bara att börja mantasöket….

We took the dinghy to Tuiahora that is almost like a pass inside the lagoon, eastern side of Bora Bora. The mantas are often swimming there looking for the richest tasteful plankton food. Planktons for the mantas might also be pretty muddy water. But we were lucky, the water was fairly clear, so we started looking for the mantas….

… och nästan på en gång kom vår första! Värdigt, stadigt glidande, vidöppen mun, sakta simmade den över botten. Vacker! Det nästan lyste om munnen på den och dess tecken var så tydliga. Så simmade den ut på det djupare och ur sikt. Men matbordet var nog bra dukat för den för den kom tillbaka och seglade sakta fram och tillbaka, fram och tillbaka, i långa svepande loopar, helt obekymrad över de beundrande snorklarna och dykarna. Bryr de sig om oss? Det verkar inte så, inte när man simmar med långsamma rörelser. Men kanske att mantorna också är lite nyfikna? Eller är det bara vi simmare som önskar att vi kan tyda deras loopar och svängar så?

… and almost as soon as we jumped into the water the first one swam towards us! With dignity, firmly gliding, it floated over the bottom. Beautiful! Its mouth was almost shining and the marks on its back so plain. Then it swam out in the deeper blue and out of sight. But the blue dining table was tempting; it came back and swam slowly back and forth, back and forth, unconcerned about the admiring snorkelers and divers. Do they care about us? It doesn´t seem like they do, not when we swim slowly and smoothly. But maybe they are a little bit curious too? Or is that just our wishful thinking?

Den större mantan ledde den mindre i svepande svängar över botten. Utrullade munfenor visade att det var lunchdags. Undrar hur ung den mindre var. En nyfödd manta är mer än en meter mellan vingspetsarna, den här kanske var en och en halv.

The larger manta was in charge of the loops, the smaller one followed. Uncurled cephalic fins meant it was lunch time. Wonder how old the small one was. A newborn manta is over a meter in width, this one was approx. one and a half.

Där nere, i det blå, ser ni pilarna? Det var där vi simmade med de mäktiga mantorna.

Down there, in the blue, do you see the arrows? That’s where we swam with the mighty mantas.







  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post46

regn....

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Thu, November 21, 2013 12:36:50

Här kommer bildbevis på att det inte bara är sol med klart och vackert väder på de paradisiska öarna Moorea och Bora Bora J Men bra väder för att jobba på båten och göra lite extra skolarbete, ok erkänner….. och så kanske en film eller så….

Picture proof that there is also some other weather than just the lovely one with sun and clear skies in the wondrous islands of Moorea and Bora Bora J But good weather for working on Breeze and do some extra school work, alright admit… and maybe a movie or two….



  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post45

Linda, Stephan & Mahinui

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Thu, November 21, 2013 10:41:51

Vi ankrade utanför Tahaas lilla “huvudstad” Patio. Här finns några affärer, postkontor, läkarmottagning, bank, polisstation och så några hundra invånare. En av de allra första vi träffade var Linda när vi la fast dingen i den lilla hamnen. Vi frågade henne om den väg som vi tänkt promenera på och hon förklarade vägen, lätt, precis efter den andra lilla bäcken där vi dagen innan hälsat på den sötaste valpen. Linda sa att hon bodde längs den väg vi skulle gå, på tomten där det var två tält i stället för hus, och att vi var så välkomna på ett stopp när vi kom tillbaka. Promenaden gick på en väg mellan små hus längs ån Iripau. Nästan på en gång när vi kommit upp på den lilla vägen träffade vi Stephan. Han bodde i ett litet hus tillsammans med sina hundar och massor med blommor på gården och frågade om vi ville ha sällskap på vår promenad. Klart att vi ville det! Steph satte sin blomsterkrans på huvudet och gick med oss.

We anchored outside Tahaa´s small ”capital” Patio. Here are some shops, a post office, a bank, a doctor and a police station, and a couple of hundreds inhabitants. One of the first we met was Linda when we tied the dinghy to the dock in the small harbor. We asked her about the road where we wanted to walk and she told us, easy, after the second small bridge where we patted the prettiest puppy the day before.Linda told us that she lived along the road we would walk and that we were so welcome to make a stop on the way back. The road lead up the valley along Iripau River with small houses on the sides. In the very beginning of the road we met Stephan. He lived in one of the houses along the road with his dogs and Bougainville flowers and asked us if we wanted some company on the walk. Of course we wanted! Steph put a flower garland on his head and started walking with us.

Stephan visade oss alla olika blommor, träd och frukter som de odlar här. Han öppnade kokosnötter till oss och skalade de godaste sötaste grapefrukterna (pamplemousse) och han berättade vilka frukter som var goda till juice och visade vilka blommor kvinnorna förr tiden använde för att måla sina naglar med. Stephan presenterade oss för sina vänner och grannar och de gav oss kassar med frukt på vägen tillbaka från vägens ände, det hus där Stephans farföräldrar en gång bott. Han berättade om Miss Diva-tävlingen som han varit med i och där han kom på fjärde plats i år. När tävlingen hölls kom hans föräldrar och systrar och hejade på honom. I tävlingen är det fyra olika grenar, med olika klädsel och dans, den feminina dansen av de traditionella danserna. Dansen var hans eget starka kort, sa han. Nu kunde han tillåta sig att äta gott fram till april, sedan måste kroppen trimmas inför nästa års tävling då han hoppades på en bättre placering.

Stephan showed us all the different flowers, trees and fruits that grow here. He opened us coconuts and the sweetest grapefruit (pamplemousse) and told us about which fruits are good for juice and showed us how the women in the old days painted their nails with a small red flower. Stephan introduced us to his friends and neighbors along the road; they gave us bags with fruit on the way back from the old house where his grandparents used to live. He also told us about the Miss Diva contest where he came on the fourth place this year. When the competition was held both his parents and his sisters came to support him. The competition is four different events with different fancy clothing and dancing; the feminine part of the traditional dance. The dancing is his best, he told us. Next year, in April, he would be careful about what to eat to trim his body for next years competition, but until then he could enjoy anything.

Vi fick också sällskap av Mahinui på vår promenad. Mahinui, hjälpte Stephan att plocka lite citron vid farföräldrarnas hus, och så ”hjälpte” hon honom, eller snarare korrigerade bakom hans rygg, med uttal eller namn på blommor. Mahinui tog med Ella ner till en hage där massor av grisar gick, de matade dem med bananblad. När vi var nästan nere vid alla hus igen mötte vi en bil med flera män med gevär på flaket, den skulle upp till grishagen sa Stephan, och ta med en gris ner till middag…. Mahinui bodde med sina morföräldrar i huset mittemot Linda. Hennes mamma hade flyttat till Papeete, vem hennes pappa var visste ingen. Mahinui var hos Linda varje dag, så mycket hon kunde. Linda hjälpte henne med hennes skolarbete och försökte lära henne ett engelskt ord om dagen.

We also got company with Mahinui on the walk. Mahinui helped Stephan picking lemons by his grandparents’ house. She also “helped” him, or corrected him behind his back, with the pronunciation or name of the flowers. Mahinui took Ella down to a small pasture land where plenty of pigs were enclosed. They fed the hungry pigs with banana leafs. When we were almost down by the houses again we met a car with armed men, Stephan told us they were going up to the pigs to prepare one for dinner… Mahinui lived with her grandparents in the house next to Linda. Her mother had moved to Papeete and no one knew who her father was. Mahinui was together with Linda every day. Linda helped her with her school work and tried to teach her a new English word every day.

Vi stannade hos Linda på vägen tillbaka och fick en mycket trevlig stund med henne. Linda bor på den mark som är hennes via gamla familjeband. Hon är född och uppvuxen här och flyttade sedan till Nya Zeeland med sina föräldrar på 60-talet, men har nu bott här i dalen sedan mitten av 90-talet. Det var verkligen intressant att höra henne berätta om sådant som inte är lätt att se eller förstå för oss som bara är besökare i paradiset. Hon berättade om hur det är att vara kvinna här, att inte kunna göra sin röst hörd på samma sätt som männen kan. Hon berättade om hur vanligt, och på något sätt accepterat, det är med våldtäkter. En ogift kvinna ses som en kvinna för vem som helst i vissa sammanhang och undersökningar har visat att 25 % av alla kvinnor har blivit våldtagna innan de blivit gifta. Vi pratade också om språket i Polynesien, om vilket språk som är det första, och om risken att det inte blir något fullt språk alls. I skolan har barnen bara en lektion i veckan med polynesiska, allt annat är på franska. Linda berättade också om männen i byn, födda i början av 60-talet, som inte kan läsa eller skriva. Deras fäder arbetade på Mururoa-atollen när kärnvapentesterna hölls och pojkarna hade då fått ta mansrollen i familjen och arbeta med odlingar och fiske i stället för att gå i skolan. Linda berättade också att den gamla seden från 900-talet som den mäktige hövdingen Tetunae införde om att bjuda in den främling som passerar ditt hus på mat och sovplats inte efterlevs till fullo längre, kanske för den fattigdom som de flesta lever i, av känslan av att inte ha något riktigt att bjuda på, inget annat än frukt. När lagarna bestämdes var varje hus tvunget att bjuda in den som hade vägarna förbi på något att äta och någonstans att sova. Om inte, så skulle du förlora ditt hus och din mark eller kanske ditt huvud. Men vi fick idag verkligen känna av den polynesiska vänligheten och generositeten. Tack Linda, Stephan och Mahinui för att ni delade er dag och er frukt med oss. Frukten vi fick, kasse efter kasse, njöt vi av i flera veckor.

We made a stop at Linda’s on the way back and had a very nice and interesting time with her. Linda lives on the land that belongs to her by family connections. She has lived both in New Zealand and in Polynesia and has a double perspective of life, traditions and customs that forms today’s life here. It was really interesting to hear about things that are so difficult for us, visitors, to know or notice. She told us about how difficult it is for a woman to be heard in a man’s society. She told us about how common, and somehow accepted, rapes are. An unmarried woman is somehow considered a woman for any man, a surveys show that as many as 25% of all women have been raped before they get married. We also talked about the language and which language is the first language, and if any language is a full language. The children only have one lesson per week with Polynesian, everything else is in French. Linda also told us about the men born in the early 60´s that can neither read nor write. Their fathers worked at the Mururoa atoll when the nuclear tests were held and the boys had to the fathers-work with growing and fishing instead of going to school. Linda also told us about the old customs that were imposed in the 10:th century by the great chief Tetunae regarding inviting every stranger passing by the house. She said it is not used as often now as in the old days, maybe because of the poverty of most men, maybe the feeling of not having anything to offer but fruit from the garden. In the old days though, everyone had to invite the man passing by the house for dinner and a bed to sleep. If not, you would lose your house and property or your head. But we really enjoyed the Polynesian kindliness and generosity today. Thank you, Linda, Stephan and Mahinui, for sharing your day and all the delicious fruits. We enjoyed it for weeks. (Linda, if there is anything wrong regarding Polynesian life and customs, please let us know.)
Mmmm mango, banan, papaya, stjärnfrukt, citron…. den bästa frukten till godaste smoothisarna J (… och så ännu mer som vi fick förvara ute på båten…).

Mmmm mango, banana, papaya, starfruit, lemon…. the best fresh fruit for the yummiest juice J (… and even more that we stored outside…).



  • Comments(2)//www.nordicbreeze.se/#post44

Raiatea! Vårt nästa stopp!

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Wed, November 20, 2013 18:20:12

Nästa stopp blev vid den lilla ön Tipaemaou, Iriru Pass. Viken söderhavsidyll! Ankringen var så stilla att det verkligen kändes som att bo i ett hus på landet. Fåglarna kvittrade hela dagen. Vattnet var det mest turkosa och vågorna rullade svepande in över revet. Vi paddlade, snorklade, joggade på lilla ön och kom nära vikens ensamma delfin. Den ensamma delfinen var nog här för att läka sitt sår, ett rätt rejält vid ryggfenan. Vi undrar om den saknade sin flock och kände sig ensam, när vi körde med dingen kom den och simmade framför oss och plirade upp och kanske undrade vilka vi var. På kvällarna kom en fransman, som jobbade på den lilla pärlfarmen i viken, med sin båt och matade delfinen med fisk och snäckor. Han trodde att det var en haj som skadat delfinen. Hoppas verkligen att såret läker så att den kan simma ut till sin flock i det stora blå igen.

The next stop was the small islet Tipaemaou, Iriru Pass. What an idyllic spot! The anchorage was so calm it felt like living in a house on the country side. The birds chirped the whole day. The water was the most turquoise and the waves rolled in over the reef. We paddled, snorkeled, jogged on the small islet and got really close to the lonely dolphin in the creek. The lonely dolphin was probably here to heal its wound, a pretty big one by the dorsal fin. We think it missed its family and felt lonely, when we came with the dinghy it swam in front of us and peered, maybe it wondered who we were. In the evenings a man, who worked at the small pearl farm, came with his small boat and fed the dolphin with fish and left over oysters. He thought it was a shark that injured the dolphin. We really hope that the wound will heal so it can swim with its family again out in the deep blue.




  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post43

Huahine Nui

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Tue, November 19, 2013 17:35:45

Huahine Nui, stora Huahine, och lilla staden Fare blev vårt nästa stop. Vi kom dit när förberedelserna inför den stora paddeltävlingen Hawaiki International förbereddes som bäst och fick nästan känslan av att det faktiskt är en liten stad. Vi hyrde vespor och körde runt båda öarna, på alla vägar vi kunde hitta, och fick uppleva gröna Huahine från land. Det blev besök på gamla maraes, möte med de heliga blåögda ålarna och med vänliga huahinebor, en supergod lunch med lokala färska räkor på södra sidan av Iti och så lite papayaplockning.

Huahine Nui, Big Huahine, and the small town Fare was our next stop. We got there in time for the preparations for the big paddle competition; Hawaiki International, and that almost made the small town to a town. We rented scooters and drove around both islands, on all the roads that we could find, and really experienced the green island. We visited old maraes, met the holy blue-eyed eels and friendly people, we got superb lunch, local fresh prawns, on the southern side of Iti, and we picked some papaya.

Här skulle det göras fint på den lilla restaurangen på Huahine Iti. Palmblad flätades vackert runt alla stolpar och stöd.

Beautiful braiding and twisting of the palm-leafs around all posts and supports on the small restaurant in Huahine Iti.

Cyklande och fiskande pojkar på Huahine. Och gamla fiskfällor, byggda som stora V, som fortfarande lär användas.

Biking and fishing boys in Huahine, and the old fish traps, looking like V´s, in the water; we were told they were still in use (the traps…).











  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post42

Huahine Iti och Paul

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Tue, November 19, 2013 16:58:08

Vi seglade till östra sidan Huahine och ankrade innanför motu Murimahora. Här fick vi verkligen uppleva den polynesiska vänligheten. Vi fick påhälsning av Paul nästan så fort som vi hade ankrat. Han berättade att han stått på utsidan av motun och sett oss komma in och kom nu med papaya och kokosnötter till oss. Paul hjälpte oss att öppna kokosnötterna och få ut det goda vita. Han ville gärna ta med Per på fisketur nästa dag. Så blev det. Vi skulle kunna säga som så att Pauls harpun var bättre än Pers på fiskejakten… eller att fiskarna var lite för skygga och snabba och små för Pers harpun, men Paul både sköt och filéade och delade med sig av papegojfisk, kirurgfisk och läppfisk. Efter en gemensam fika med smoothie och muffins, gjord på mango från Paul, berättade vi att ville vandra upp på Huahine Iti nästa dag. Paul åkte genast hem till sig, hämtade en lokal fastighetskarta och visade oss noga var och hur vi skulle gå och hur lång tid han trodde att det skulle ta. Det otroliga är att Paul är döv och inte kan prata med röst, det enda han får fram är ”pau pau”. Vi använde någon slags teckenspråk som var bra nog. Han berättade om sina föräldrar som bor på Huahinde Nui, att han flugit till Tahitis sjukhus en gång när han högg av sig en tå, att han klättrat upp för den branta delen på Huahine Iti men att det skulle vara aaalldeles för svårt för oss. Han berättade att det ibland kommer in val och delfin innanför revet, om hans planer att bygga något för turister på hans mark, och så berättade han om sina snälla grannar och de närmaste som är allt annat än trevliga. Men den allra bästa på ön måste vara Paul, det tycker i alla fall vi, han är vänligheten personifierad och det är imponerande hur mycket han kan berätta för oss med sina händer. Och valarna som han berättade att han sett inne in lagunen fick vi se precis utanför revet när vi tog en vandring på utsidan av motun.

We sailed to the eastern side of Huahine and anchored between Huahine Iti and motu Murimahora. This is the place where we really enjoyed the Polynesian friendliness. Paul paddled to our boat, as soon as he could. He told us that he had seen us coming in when he was walking on the outside of the motu, and he gave us with some papaya and fresh coconuts from his trees. Paul helped us opening the coconuts to be sure that we could enjoy them. He really wanted to go fishing with Per the next day. And so they did. We could say that Paul’s harpoon was a little bit better… or maybe the fish were a little too shy or fast or small for Per´s harpoon, but Paul both shot and filleted parrotfish, surgeonfish and wrasse for us. We had smoothies and muffins with mangos from Paul and told him that we wanted to go hiking up the mountain the other day. Paul went home and came back with local map and showed us carefully where we could walk and how long time it would take. The incredible thing is that Paul is deaf and can´t talk with a voice, the only thing he can say is “pau pau”. We used some kind of sign language that was good enough. Paul told us about his parents who live in Huahine Nui; that he was taken to Tahiti hospital when he cut a toe; that he had climbed the steep mountain on the island but that would faaar too difficult for us. He told us that sometimes whales and dolphins come into the bay. He told us about his plans of building something touristic on his property and he talked about his good neighbors and the closest, the not good ones. But the best man on the island must be Paul himself, at least if you ask us, he is friendliness in person and it is impressing how he can tell us everything with his hands. And the whales, that he told us that he had seen inside the lagoon, we saw just outside the reef when we walked the motu.



  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post41

Moorea

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Tue, November 19, 2013 16:37:59

Moorea är som en lillasysterö till Tahiti. På morgnarna går färjorna med alla jobbpendlare in till Tahiti och jobb och så på eftermiddagarna tillbaka till Moorea och den lugna lilla ön. Vi gillade henne verkligen. Det var så skönt att komma bort från marinan och allt jobb med båten. Nu fick vi chans att njuta. En riktigt rolig (ok, lite turistfixad) aktivitet på Moorea var att snorkla med stingrockorna. De är så lena och nyfikna, och tittar alltid efter lättserverad mat. En lokal man gav oss lite tonfisk att fresta rockorna med. Han sa att vi skulle hålla tonfisken över deras huvud, deras munnar är nämligen som de mest effektiva sugpropparna (ja, det är de, vi kan säga att vi testade det). En av rockorna, vår favorit, kom tillbaka till oss igen och igen, vi kände igen den på alla våra klappmärken uppe på det lena huvudet.

Moorea is like a small sister island of Tahiti. In the mornings the commuter ferries go in to Tahiti and to work and then back in the afternoon to the tranquil island Moorea with the more laid-back atmosphere. We really liked Moorea. It was so good to get away from the marina and all the work on the boat. Now we got a chance to enjoy. A really fun (and al little touristic) thing to do was snorkeling with the stingrays. The stingrays are so soft and curious, and always looking for some easy food. A local man gave us some tuna to use as a temptation. He told us to keep the tuna above their heads; their mouths are like the most efficient suction fans (yes they are, we could say we tested their efficiency). One of the rays, a favorite, returned to us over and over again, we recognized it from all the marks on the soft head where we had caressed it.

Vi cyklade på gröna vackra Moorea, och tog dingetur ut på en motu på revet.

We rented bikes on beautiful green Moorea, and took the dinghy to a motu on the reef.

Vakthundar? Nja, men de försökte göra sitt jobb och vakta snäckor som plockats. Men vilken hund vill inte hellre ha en klapp?

Watchdogs? Well, they did try to guard the shells that were collected. But is there any dog that does not rather want a pat on the back?



  • Comments(0)//www.nordicbreeze.se/#post40

Mer än arbete....

Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Sat, October 12, 2013 12:00:45

More than work…

Even though the work on Breeze takes a long time and without any doubt has filled more than a month so far, we have done some other things too. We hiked up the Fautau´a Valley to the waterfall. After a couple of hour’s easy hiking we took a refreshing bath in the pool. So good, so cool, so what?! Ella spotted an eel swimming with us! It was a bit shy, but also curious, and hungry. We got up from the water, and fed what we considered a pretty big eel, with some small pieces of baguette . Then, as quick as a lightning, came the BIG eel, chased the first one away and after a while ate what we gave him. Big eel, that is thick as a man’s arm and almost as long as Ella. Had we seen the eels in the water before we went swimming I doubt we would have jumped in. Fish and sharks in the ocean are different, and maybe it is true that eels eat anything and would try some human flesh if possible….

Även fast jobbet på Breeze tar lång tid och utan tvivel har fyllt mer än en månad än så länge, så har vi gjort några andra saker också. Vi vandrade upp till vattenfallet i Fautau´a. Efter ett par timmars lätt vandring kom vi fram vattenfallets pool och tog ett uppfriskande bad i färskavatten. Så skönt, så kallt, så vad?! Ella fick se en ål simmade i samma pool som vi! Den var lite skygg, men också nyfiken, och hungrig. Vi gick snabbt upp från vattnet och provade istället att mata, vad vi tyckte var en stor ål, med baguette. Då, kvickt som en blixt, kom den STORA ålen och jagade iväg den första, den stora var lite trögbjuden i början men åt sen av det vi bjöd på. Och vad vi tycker är en stor ål, är en ål som är tjock som en mansarm och nästan lika lång som Ella. Hade vi sett ålarna i vattnet innan badet är det tveksamt om vi hade hoppat i. Fiskar och hajar i havet är annorlunda, och vem vet, det kanske är sant att ålar äter vad som helst och skulle prova lite färskt människokött om det vore möjligt….

We tried to get tickets for the UEFA world cup beach soccer but they were all sold out, at all the games. We could watch it, with other visitors and locals, on TV at a restaurant instead. All schools (but not the one on Breeze) were closed for two weeks when the games were held. The whole Paofai Garden in Papeete was all set up for the games. Tahiti was really good at beach soccer. They got to the semi final J

Vi försökte få tag på biljetter till VM i beach-fotboll men de var helt slutsålda, det fanns inte en enda biljett till en enda match. Vi fick titta på matcherna på restaurang-tv tillsammans med andra turister och lokalbor istället. Det måste ha varit en ganska stor grej för Tahiti att få hålla i beachfotbollen, alla skolor (utom vår på Breeze) var stängda i två veckor och hela Paofai-parken i Papeete var riggad för fotbollen, deras sponsorer och andra stånd. Tahiti var riktigt bra på beachfotboll. De kom till semifinal J

So, Tahiti has been work, hike, friends, festivities but also Earth, Wind and Fire and a concert. The old band still plays! (Truth though; the band has only one of the original members, the other twelve are “new”.) The concert was sold out and it was even audience on the streets and the balconies around the Mayors Garden. The bandplayed some golden oldies and some solos, and yes, they played really good, really professional. The audience was mixed and Ella was for sure the youngest. Not her music though, she recognized only one song; September (another truth; merely because we played it on Breeze the day before the concert).

Ok, så Tahiti har varit arbete, vandringar, vänner, festligheter men också Earth, Wind and Fire-konsert. Det gamla bandet spelar fortfarande! (Men om sanningen ska fram så är det bara en gammal originalmedlem kvar, de andra tolv är "nya".) Konserten var utsåld och det var t o m publik på gatorna och på balkongerna runt stadsträdgården. Bandet spelade både gamla godingar och solon, och visst spelade de bra, verkligen professionellt. Publiken var blandad och Ella var absolut den yngsta. Inte hennes musiksmak dock, hon kände bara igen en låt: September (en till sanning: det var bara för att vi spelat den på Breeze dagen innan konserten).





  • Comments(1)//www.nordicbreeze.se/#post38
« PreviousNext »