A Nordic Breeze

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


Franska Polynesien 2013 - 2014Posted by Sabina Thu, October 10, 2013 16:11:57

Tahiti is the main island of French Polynesia, more than two thirds of the population live here. Well, it is not so many anyway, only 277 000 inhabitants in all of the 118 islands in French Polynesia. Legendary Tahiti has long been, from the days of explorers Wallis, Bougainville and Cook, the earthly paradise with spellbinding beauty and enchantment, delightful climate and no hazardous insects or diseases. And the islanders among the most handsome and friendliest people ever seen. The friendliness might be thanks to Tetunae, a great tribal chief in the 10th century who was both wise and gifted and imposed some rules that shaped the daily life. Hopefully some of them are still utmost important, i e: Do not look away from the one passing in front of your house without inviting him for a meal, and; Do not look with indifference upon the traveler who passes in front of your door, you must invite him to your house. (Hmm, we are still waiting for the invitation…)

Tahiti är Franska Polynesiens huvudö, mer än två tredjedelar av hela befolkningen bor här. Nåja kanske inte så många ändå, på alla de 118 öarna bor bara 277000. Tahiti har nästan blivit sagoomspunnet sedan Wallis, Bougainville och Cook var här, som ett jordiskt paradis med fängslande kultur och natur, underbart klimat och varken farliga insekter eller sjukdomar. Och Polynesierna som några av de vackraste och vänligaste människor som finns. Vänligheten kan vi kanske tacka Tetunae för. Han var en stor hövding på 1100-talet och var både klok och begåvad och införde några regler gällande vardagslivet. Förhoppningsvis är ett par av dem fortfarande riktigt viktiga, t ex: Se inte bort från någon som passerar ditt hus utan bjud in honom på en måltid, och Se inte med likgiltighet på resenären som går förbi din dörr, du måste bjuda in honom till ditt hus. (Hm, vi väntar fortfarande på en inbjudan…)

We had so good snorkeling and diving in Fakarava and maybe became a little bit spoiled, but we really wanted to explore Tahiti from another view – the high green inland. We rented a car and used it almost every day driving to different trails, waterfalls and mountains around the island. We tried to drive the only road across Tahiti. We kind of didn´t really believed in what the guides said about the necessity of a four wheel drive and drove up, up, down and further up on the narrow, winding and bumpy road, almost the whole way across before we had to turn. We met one other car of the same small size with the same intention, they were also sailors. All the other touristic tours were with four wheel drives and well tattooed and traditionally dressed guides. The rainbow showed us that treasures could be found in the high, steep mountains. We looked everywhere and asked the old high power, but nothing… Oh, if the guide would have been our guide he could have taken us to one of the rainbows where the treasures could be found. But without a professional guide the mountains were a little bit too difficult for us, and the rainbow changed the position the whole time.

Vi hade ju så bra snorkling och dykning i Fakarava och hade kanske blivit lite bortskämda, men vi ville verkligen upptäcka den höga gröna ön Tahiti ifrån land. Vi hyrde bil och körde den nästan varje dag till olika stigar, vattenfall och berg runtom ön. Vi försökte köra, den enda vägen som finns, tvärs över Tahiti. Vi trodde inte riktigt på vad det stod i turistguiderna om att en fyrhjulsdriven skulle vara nödvändig utan körde upp, upp, ner och upp på smala, vindlande, gropiga vägar nästan hela vägen innan vi var tvungna att vända. Vi mötte en annan båts besättning som körde en lika liten bil som vi och som hade samma resmål, alla andra turistturer var med stora, starka fyrhjulsdrivna bilar och med vältatuerade och traditionellt klädda guider. Regnbågen visade oss att skatter låg gömda i de höga branta bergen, vi letade och bad men hittade inget… Hade vi bara haft en sådan där guide så hade vi säkert kunnat följa någon regnbåge, men för oss utan proffsguide så var bergen för svåra, och regnbågen ändrade dessutom skattplats hela tiden.

The hiking in Belvedere, Mt Aora´i, was also breathtaking, beautiful and gave us some really good workout. We did it a couple of times with boat friends, Sue and John and Laura, Esther and Mario. We started the hike at restaurant Belvederere 600 meters above sea level and a wonderful view over Moorea. The path leads further and further up, in to the clouds and through at least a couple of different climatic zones. The nature was so quiet, not even birds were heard. Don´t know if the tough hike was a little too much for Per and Mario, but ears and grey hair started to grow ;) A cold beer was really what they needed after the hike.

Vandringen upp på Mt Aora´i från Belvedere var också vacker och ibland hisnande och gav oss riktigt bra träning. Vi gick ett par gånger med olika båtvänner, Sue och John, och Laura, Esther och Mario. Vandringen började för oss vid Belvedere, 600 meter över havet och en superutsikt över Moorea. Vandringsstigen ledde oss sedan högre och högre upp, upp till molnen och genom åtminstone ett par klimatzoner. Naturen var så tyst, inte ens fåglar hördes. Vet inte riktigt om vandringen var lite för mycket för Per och Mario, men både grått hår och öron började växa ;) En kall öl var verkligen vad de behövde efteråt.

The French Bastille Day was celebrated a little bit different in Punaauia than in France. We, and thousands of other tourists and Polynesians, went there to see the traditional competitions and dancing. Throwing a spear at a coconut seemed to be the most popular sport. Anyone (at least Polynesians) could do that, and almost everyone seems to do it. There were men as well as women and children throwing the magic bamboo spears that fluttering flew towards the coconut that in the end looked like a hedgehog. Lifting the heavy stones though was just for men, big men. Heavy stones, more than 130 kg, should be on the man’s shoulder at the first attempt. Not at all as easy as lifting a barbell. Per tried that in Moorea and for him 50 kg was (almost more than) enough. We did some more easy training: hiking the canyon with Joe and Liz and tennis with some local women. At least the hiking was pretty easy for all of us, tennis was easy only for the audience Ella, Liz and Sabina.

Frankrikes nationaldag, Bastille, firades säkert lite annorlunda I Punaauia än i Frankrike. Vi, och säkert tusentals andra turister och lokalbor, åkte dit för att få se lite traditionella sporter och dans. Den mest populära sporten verkade vara att kasta spjut på kokosnöt. Alla (åtminstone polynesierna) verkar kunna det, och det verkar också som att alla gör det. Det var såväl män, kvinnor som barn som kastade bambuspjuten som fladdrande flög genom luften mot kokosnöten som i slutet såg ut som en igelkott. Tyngdlyftning var en annan stor gren, men bara för män, stora män. Stora stenar, tyngre än 130 kg, skulle komma upp på lyftarens axel på första försöket. Inte alls lika lätt som att lyfta en skivstång. Per provade stenlyftning i Moorea och för honom var 50 kg (nästan mer än) nog. Vi gjorde lite lättare träning i stället och vandrade lite dalgång med Joe och Liz, och fick till en dubbelmatch i tennis med ett par lokala damer. Vandringen var lätt för oss alla, tennisen var bara lätt för publiken Ella, Liz och Sabina.

But, of course, even in Tahiti the water is the bluest and the sea life is great. We had a turtle that found food on our mooring line every day. It wasn´t just the turtle that tried our lines, it was the wind. There were some days and nights with heavy winds, over 40 knots. The mooring that we used was luckily enough strong for our boat, even though they said at the marina office that 45 foot is the maximum size boat for the buoy. The waves and the wind made it hard to leave the boat, we checked her the whole time and used double lines. We were lucky, three other boats lost their buoy or anchor and dragged up on the reef. When we got a spot in the marina Taina, we moved Breeze to a dock where we got neither wind nor swell.

Men, så klart, även i Tahiti är vattnet nästan som blåast och havslivet fantastiskt. Vi hade en sköldpadda som hittade mat på vår bojlina varje dag. Det var inte bara sköldpaddan som testade vår bojlina, det var vinden. Vi fick några dagar och nätter med riktigt starka vindar, över 40 knop. Bojen som vi använde var turligt nog stark nog för att hålla vår båt även om de på marinakontoret sa att maxstorleken för båt på boj var 45 fot. Vågorna och vinden gjorde det svårt att lämna båten, vi kollade henne hela tiden och lade dubbla linor. Vi hade tur, tre andra båtar förlorade sitt fäste och drev upp på reven. När vi fick en bryggplats i marina Taina flyttade vi in Breeze och märkte varken vind eller svall.

  • Comments(1)//www.nordicbreeze.se/#post37