A Nordic Breeze

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


Mopelia

Franska Polynesien 2013 - 2014Skapad av Sabina ons, september 10, 2014 12:21:00


En vindfri natt, med rullande sjö tog oss till den sista ön, eller atollen, i Franska Polynesien, Mopelia (eller Maupihaa som den också heter). Ett smalt pass finns in till atollen, knappt 20 meter brett. Strömmen i passet var stark, sju knop mot oss, vattnet virvlade och kokade. Vi var glada över den starka motorn. Väl inne i lagunen möttes vi av klart, blå, stilla vatten och korallhuvuden på tillräckligt djup. Vi gick till den norra änden av den vackra atollen för att ankra i sällskap med tio andra båtar. En kort promenad längs stranden ledde oss till familjen Raioho som bor här. De bjöd in oss båtkvinnor och barn att nästa dag få komma och lära oss fläta en hatt av palmblad. Alla båtmän skulle då till passet för att snorkla efter fisk.

A night with no wind but with rolling sea took us to the last island or atoll in French Polynesia, Mopelia or Maupihaa. A narrow pass with a seven knot counter current lead us into the blue, calm, clear water with coral heads deep enough. We anchored in the northern part of the beautiful atoll in the company of ten more boats. A short walk along the beach lead us to the family, Raioho, who are living here. They invited us, women and children, to come the next day to learn how to plait a hat. The boat men would go snorkeling in the pass.

Ön Mopelia ligger längst bort från alla andra öar i Franska Polynesien. Trots det har det varit politiska strider här. 1983 blev atollen ockuperad av självständighetspartiet Pomare Party. Deras ledare hävdade sin arvsrätt från drottning Pomare IV och deklarerade Mopelia och två närliggande atoller som en självständig stat. Partimedlemmar flyttade hit och startade en framgångsrik pärlfarm. Detta gjorde att boende på Maupiti hävdade sin rätt till atollen. Det franska koloniala styret såg då sin chans att spela ut två grupper mot varandra och vräkte de åtta boende på atollen med hjälp av 40 franska gendarmer, en helikopter och ett fregattskepp. Dagen efter kom bosättare från Maupiti och tog över atollen.

The island of Mopelia is one of the most remote atolls in French Polynesia. Despite that there have been political conflicts about the island. 1983 the pro-independence Pomare Party claimed Mopelia on ancestral rights of their leader, a descendant of queen Pomare IV. They occupied the atoll and declared it and two neighboring atolls to be an independent state. Party members moved to the atoll and established a successful pearl farm. That attracted the interest of villagers on Maupiti who also had claims on the atoll. The French colonial government took advantage of the opportunity to play one group of Polynesians against another and evicted the eight pearl farmers by 40 French gendarmes, a helicopter and a frigate. The day after settlers from Maupiti moved to the island and took over the atoll.

Nu kommer ett skepp ungefär var sjätte månad för att hämta kopra och leverera varor. Däremellan har öborna nästan ingen annan kontakt med världen utanför ön än den med seglare som gör ett stopp, lokala mindre båtar från Maupiti och så via satellittelefon med familj och vänner på Maupiti. Satellittelefonen på ön är gemensam tillgång. Ibland kan de lifta med en fiskebåt som ska österut till Maupiti eller Bora Bora, och sedan kanske tillbaka igen med en segelbåt som ska västerut.

Nowadays there is a ship coming here approx. every six month to collect the copra and deliver goods. In between the six months the only contacts with others are either sailors stopping by, some local small boats from Maupiti or via satellite phone to friends and family in Maupiti or elsewhere. The satellite phone is owned by the cooperative on the island. Sometimes the islanders can hitch a ride with one of the fishing boats going back to Maupiti or Bora Bora, and then maybe back to Mopellia again with a sailing boat heading west.

Söndagen när vi skulle få lära oss att fläta hattar var också den dag som deras yngsta dotter, Karina, kom hem till Mopelia. Hon hade varit på Maupiti och nu fått skjuts hem av en fransk katamaran. Förresten inte bara hon, det var också ett par hundra kilo med varor som fick skjuts. Lådorna kördes med dinge till stranden och lastades där på bil och kördes de sista tjugo metrarna upp till huset. När allt så var uppackat bjöd de oss på frukost; färsk fisk från den tidiga morgonfångsten, baguette som Karina tagit med från Maupiti och kaffe. Sen var det dags för handarbete.

The hat plaiting day was also the day when their youngest daughter, Karina, came back home to Mopelia. She had been in Maupiti and had caught a ride with a French catamaran. Well, she and a couple of hundred kilos of supplies in boxes. When all the boxes were taken ashore by dinghy and by car the last twenty meters to their house and all packed up they invited us for breakfast; fresh fish from the fishing tour the early morning, baguette from Maupiti and coffee. Then time for handicraft.

Faimano, den äldsta dottern, gick iväg för att hugga palmblad till flätningen. Palmbladen högg hon inte ända inne vid stammen, en bit av bladet måste sitta kvar så att kokosnötterna vid stammen sitter kvar och inte ramlar av innan de är mogna. När kokosnötterna så har fått sin gulaktiga färg är de färdiga att skördas. Palmerna är som gräs, de böjer sig i vinden, men vi kunde se många palmstammar på botten i lagunen. Faimano berättade att de blåst dit av en orkan som dragit över ön när hon var liten. Hon berättade att hon inte egentligen hade några minnen av själva orkanen men att hon i många år drömt mardrömmar om att hennes mamma tog henne i håret och slet fram och tillbaka. Det som egentligen hände var att Faimano, lillebror Hio och lillasyster Puaiti var nedstoppade i en stor bärbar kylväska. Föräldrarna Marcello och Adrienne tog så kylväskan med barn och sökte vindkraftskydd mellan tre tätväxande palmer. Under hela orkanen höll de sig fast mellan palmerna med de tre barnen i kylväskan. Palmerna vek sig som grässtrån på en blåsig äng men stod kvar under hela orkanen. Vågorna och vattenståndet höjde sig en och en halv meter. Familjen och alla på ön klarade sig helt utan några personskador. Dagen efter hämtades alla från ön med helikopter och flögs till Raiatea. Alla på Mopelia klarade sig utan skador, men på de andra Leeward-öarna blev det både döda och skadade. Det enda minnet för Faimano, och mardrömmen, var att bli skakad och skakad, och skakad i håret.

Faimano, the oldest daughter, went to cut some palm leaves for the plaiting. The palm leaves should not be cut by the trunk, a piece of them must remain to keep the coconuts from falling. When the coconuts turn yellow they are ready to harvest. The palms are almost like grass, they bend in the wind, but we could see plenty of palms on the bottom in the lagoon. Faimano told us that the palms in the water were taken there by a hurricane when she was little. She didn´t have any own memories from the hurricane but had nightmares for years about her mum taking her hair, shaking her over and over. What actually happened was that Faimano, little brother Hio and little sister Puaiti were set into a portable cool box. Their parents Marcello and Adrienne took the cool box with children and themselves to three palms further from the beach. They hold on to the cool box and three tight palms during the whole hurricane. The palms were bent like blades of grass but remained firmly rooted during the whole hurricane. The waves and the water level were a meter and half high up the motu. The family and all the others on the island avoided any personal injuries. The day after a helicopter came to get them to hospital. The only memory Faimano had, and the nightmare, was being shaken and shaken, and shaken by the hair.

Tänk att få fläta en egen hatt…. Alla vi båtfolk var så sugna, oavsett ålder. Mamma Adrienne, döttrarna Faimano och Puaiti, och svägerska Norma blev fullt upptagna med ivriga flätare. Teknikerna var lite olika, både för de professionella och för oss nybörjare. Hattarna blev klara, alla som ville fick prova att göra fat, tärningar och väskor av palmblad. Tänk vad kokospalmerna är bra, nötterna till mat och dryck, det torkade vita fruktköttet för kokosolja, trådarna i nöten för att göra rep och för att färga med vegetabilisk ockra, stammarna till hus, kanoter och bygge, och bladen till att fläta hattar, korgar, solskydd, ja nästan vad som helst. Det är lätt att förstå att de första polynesierna tog med sig kokosnötter på sina resor mot nya mål.

Imagine plating your own hat… All of us boaters were so eager, no matter the age. We kept mum Adrienne, daughters Faimano and Puaiti, and sister-in-law Norma really busy. The techniques were different, both for the professional ones and the beginners. We all got the hats ready and could try making plates, dices and bags with the leaves from the palm tree. Coconut palms are so good, they are really useful, the nuts for food and drink, the dried flesh produces oil, the trunks for houses, canoes and building, the husk for making ropes or vegetable ochre for decoration and the palm-fronds for hats, baskets, sun shades, well almost anything. It is easy to understand the first Polynesians bringing the precious nut on their journeys.

Även på en så paradisisk ö som Mopelia händer det att fiskelyckan inte är den allra bästa och att solen göms bakom grå moln. En sån eftermiddag kan det vara helt perfekt att gå på snäckjakt. Det vill säga plocka snäckor till middag. Hio bjöd in oss seglare att följa med honom till utsidan av motun för att plocka goda snäckor, turbo brunneus, till middag. De var lätta att hitta, de låg nästan överallt på revet, hårt fästade vid korallen. Vi plockade snabbt hinkar fulla med snäckor. Sen var det dags att rensa dem. Hio visade oss förresten hur snabb han är med att fånga fisk med bara händerna. Fiskfångst på revet med bara snabba händer började han med när han var åtta år. Den här gången blev det två olika firrar.

Even on a paradise island like Mopelia it happens that the sky is grey and that there is no luck in catching fish. An afternoon like that is perfect for going shell collecting, collecting shells for dinner. Hio invited us sailors to come with him to the outside of the motu to collect the shell "turbo brunneus" for dinner. They were really easy to find and collect, almost everywhere on the reef, firmly attached to the reef. We quickly filled the buckets with shells. Then it was time for cleaning them. Hio also showed us that he catches fish with his hands. He started catching fish on the reef, by hand, when he was eight years old, this time he caught two different ones for their dinner.

Att plocka snäckorna gick fort. Skörden blev stor, t o m för stor. När vi hjälpt till med den första rensnigen av snäckorna, knäckt dem och tagit bort skalet, så släppte vi tillbaka en femtedel i vattnet. Den andra rensningen, finrensningen, tog betydligt längre tid. Den gjordes ombord på båtar, likaså tillagningen. Snäckorna blev verkligen goda. Högtryckskokade med färskvatten, sen antingen med citron och vitlök, eller som vongole till pasta eller i en spicy curry. Allt supergott.

Collecting the shells was really easy. We quickly got a big harvest, actually a little bit too big, we released almost a fifth when we were done with the first cleaning, cracking the shell and taking them out. The second cleaning (that took a long time), and the cooking, was done on other boats. The shells tasted really delicious. High pressure cooked and then served with lemon and garlic, or as vongole with pasta or in a spicy curry. Everything really tasty, thanks for cooking them.

Men vad är det här? Den här hade vi aldrig sett förut. Det såg ut som en sjöborre i formen men med något annat än taggar. Det kändes ungefär som fast krokodilskinn när vi kände på den. Den satt hårt fastsugen i revet precis över vattennivån, vi kunde inte lossa på den.

But what is this? We had never seen this kind of sea creature before. Its shape looked like a sea urchin but with something else than spines. Touching it was like touching a crocodile. It was firmly attached to the reef, just above the waterline. We could not get it loose.

Vi var ett par dagar nere i den södra delen av atollen, vindarna hade vänt och där var bäst skydd och mest stilla ankring för de sydliga vindarna och vågorna. Vi kunde glädjas åt atoll och vind ändå. Kitesurfing och wakeboarding blev det.

We made a trip to the southern part of the motu for some days, the winds had changed and the southern part gave us a better support for the southerly winds and waves. We enjoyed the wind and the water anyway, with kitesurfing and knee boarding.

När vi kom tillbaka till den norra sidan och till familjen Raioho kändes det nästan som att komma hem. Kvällen innan hade Hio och hans systrar plockat några kokoskrabbor. De berättade att de plockar inga hon-krabbor och de plockar bara dem som har kommit upp i rätt ålder och storlek. För första gången fick vi se de stora, färgskiftande vackra krabborna, och för första gången skulle vi få prova att äta dem till middag dagen efter. De behövde bara kompletteras med en del hummer på middagsbordet så Hio tog med Per, Paul, Bruce och Jeff till ytterrevet på kvällen för att plocka dem för hand. Vilken upplevelse! Hio har verkligen hummerplockarögon, för honom var det nästan som att plocka fallfrukt under äppelträdet, för de andra var det som att leta efter kantareller bland de gula höstlöven. Ögonen behövde tränas för de taggiga humrarna. Hio pekade och sa: ”Där, där under korallen ligger en!” ”Var? Var då?” Hio tog ett steg närmare och pekade igen. ”Där, bredvid stenen.” “Var? Var då?” Hio gick fram och lyfte upp hummern med handskhanden. “Här, det här är en hummer.” När så ögonen väl lärt sig vad de skulle titta efter hittade även seglarna hummer. Kvällspromenaden på revet slutade med hundra humrar i spannarna, ett par möten med hajar, skrap- och skärsår från revet och en stor fiskelycka.

When we came back to the Raioho family in the north it felt almost like coming back home. The day before Hio and his sisters had picked some coconut crabs. They don´t pick the female crabs, and only the crabs that have the right size. For the first time we got to see those huge beautiful and colorful crabs and for the first time we would taste them the day after. They would be accompanied by lobster on the dinner table so Hio took Per, Paul, Bruce and Jeff to the outer reef in the evening for picking them by hand. What an experience! Hio has really got the eyes for lobster. For him it was almost like picking windfalls under the apple tree, for the others it was like looking for chanterelles among the fallen leaves. Eyes needed training for the spiny ones. Hio pointed and said: “There, there is lobster under the coral.” “Where? Where is it?” Hio walked a couple of steps closer. “There, next to the rock.” “Where? Where is it?” Hio got closer and picked it up. “Here, this is a lobster.” But ones the eyes knew what to look for the sailors found the lobsters too. The evening walk on the reef ended in more than a hundred lobsters, some meetings with sharks, cuts on the legs and a great happiness.

Laga till hummer: Tio minuter I kokande vatten, sen doppad i sås och på grillen en stund. Serverad med allt möjligt som tio olika nationaliteter kan komma på från 14 olika båtar. Supergott!

Cooking the lobster: Ten minutes boiling, then dipped in a sauce and on the grill a couple of minutes, then served with a variety of dishes of almost anything that the crew of 14 boats and ten different nationalities can come up with. Delicious.

Männen var ute på fisketur och alla lediga kvinnor och barn lastades på familjen Raiohos bil. Vi körde söderut till deras andra del av ön. Nu skulle vi leta kokoskrabbor! Adrienne och Puaiti gick snabbt in bland det gröna, vi nybörjarletare leddes av Faimano. Hur skulle vi hitta krabborna? Faimano förklarade att vi skulle titta efter kokosnötter med en lång öppning, lösa kokosfibrer och relativt slät sand eller jord och så ett hål i marken, under en sten eller vid ett träd. Vi satte genast på oss krabbletarögonen, även om det åtminstone i början kändes helt hopplöst att hitta tecknen. Men efter inte alltför lång tid fick vi syn på det första krabbstället, under ett träd. Faimano sträckte in armen och lirkade lite innan hon med bara händerna lyfte ut den. En liten krabbhona! Familjen Raioho plockar aldrig honkrabbor men vi fick i alla fall se vår första kokoskrabba innan hon släpptes vid trädet och klättrade upp. Letandet fortsatte. Krabba nummer två hade gömt sig under ett stenblock, långt in, och nu fick vi verkligen jobba för att få ut den. Vi fick gräva bort jord, knuffa och stöta på krabban med pinne, lirka och dra i dess längsta spröt. Till slut kom den ut, en hane på kanske ett och ett halvt kilo. Den fick följa med när vi fortsatte jakten.

The men were out fishing and all the women and children jumped into the car of family Raioho. The drive southwards to their other piece of the island began. We would go hunting for coconut crabs! We would go looking for coconut crabs! Adrienne and Puaiti quickly went into the green and we beginners were led by Faimano. How would we find the crabs? Faimano explained that we should look for coconuts with a long opening, coconut fibers and smooth sand and earth outside a hole in the ground, under a stone or by a tree. We put the crab-finder- eyes on and started looking. Though honestly, at least in the beginning it felt pretty hopeless. But it didn´t take too long before we found the first ones hiding-place under a tree. Faimano reached for it, got the hold and then pulled it out, with nothing else than using her hands, without gloves. A small crab female! The Raioho family never takes the females but we got to see our first one and then Faimano let her go and she climbed up the tree. We continued searching. Crab no. two was hiding deep down under a rock and we really had to work to get it out. We had to dig out the soil, push and thrust the crab with a stick, pull and tug its antennae. And finally it got out, a male, approx. 1,5 kg, we carried it with us and continued the crab hunt.

Några timmar senare och två krabbor rikare gick vi till familjens andra hus och fick en riktigt god kokoslunch. Puaiti bjöd på kokosvatten, den mjuka insidan från färska kokosnätter och den goda insidan från de åldrade nötternas inre. De visade oss också hur man skördar palmhjärtat från de unga kokosplantorna. Palmhjärtat är den inre delen av kokosstammen, precis där palmen växer upp ur nöten. När palmhjärtat är skördat så är växandet slut för palmen eftersom hela den unga palmen huggs ner. Palmhjärtat är hursomhelst helt delikat till sallad, som en blandning av krispigt äpple med en liten udd av färsk kål och det skulle yngsta systern, Karina, använda till att göra den allra godaste salladen till kvällens middagsbord. Det blev rårivet kokoshjärta med krispiga gröna salladsblad och en senapsdressing med färsk ingefära, honung och vitlök, mums.

A couple of hours later and two crabs richer we went to the family’s southern house for a superb coconut lunch. Puaiti gave us fresh coconut water, the soft inside from the fresh coconuts and also the inside from the ripe ones that are just about to sprout. They also showed us how to harvest the palm heart. The palm heart is the inner of the trunk, just where it grows from the old nut. Once harvesting the palm heart the palm is no more since you cut the whole palm down. The palm heart, though, is super delicious for salad, like something in between fresh apple with a twist of crispy fresh cabbage. Little-sister
Karina would use the palm heart for the salad for tonight’s dinner. Grated raw palm heart with crispy green salad and a mustard dressing with fresh ginger, honey and garlic, that is yummy.
Det är verkligen intressant att prata med Hio och Faimano och lyssna på deras synpunkter om vad som är ok att äta, skörda eller fånga. När Faimano och Hio flyttade tillbaka till Mopelia för ett par år sedan fick de se sina första sköldpaddor på motun. De såg green turtle simma på utsidan av revet, såg dem kravla iland och sakta gå långt upp på stranden till buskarna för att lägga ägg. Faimano fotograferade. När sköldpaddshonan var klar med sin äggläggning och gett sig tillbaka ner i havet grävde hon och HIo upp äggen och grävde istället ner dem i sanden utanför sitt hus, satte ett litet skyddstaket runt och över det. När så äggen kläckts släppte de ut sköldpaddsungarna i en skyddad vattenhage i lagunen, hjälpte dem med mat, och sen när de var närmare ett halvår släppte de ut dem. Förhoppningsvis med större chans att överleva i det stora blå och inte bli så lättfångade byten för andra sjödjur. De berättade också att de haft intensiva diskussioner med de andra på ön om att inte plocka sköldpaddshonorna som kommer upp för att lägga ägg. Förhoppningsvis har de fått någon slags mer hållbar tanke om sköldpaddsjakten för de andra på Mopelia, även om den inte blivit mer förändrad än att sköldpaddsfångarna åtminstone väntar tills äggen är lagda. Vi såg tydliga spår av sköldpaddsfångst på stranden på yttersidan av motun,

It is interesting talking to Hio and Faimano and getting their point of nature and their opinion of what is ok or not to eat, collect or harvest. When Hio and Faimano moved back to Mopelia a couple of years ago they saw the first turtles on the motu. They saw the green turtle swimming on the outside of the motu, getting ashore over the coral, slowly walking up the motu to lay their eggs. Faimano took pictures, then they collected the eggs, put them in the sand outside their house, put a protective little fence around and over it. When the eggs hatched they kept them in a protected place in the lagoon, helped them with food, and when the turtles were almost half a year they let them go. Hopefully they would then be more likely to survive their first years in the ocean. They also told us about their discussions with the other people on the motu regarding turtle hunt for, or maybe one should say slaughter of, turtles going up to lay their eggs. Hopefully the turtle hunt has changed a bit since their discussions, hopefully the turtles aren’t taken before they have laid their eggs, but we could see the marks from turtle catch on the outer beach of the motu

Vi fick göra en premiär på Mopelia: besökande kvinnor på hummerjakt! Sabina från Breeze och Toni från Remi De fick följa med på en andra hummerjakt på atollens västra sida. Hio sa ingenting om att det var kvinnopremiär förrän jakten var över, humrarna i bur och kvällen var slut och han var ensam med de manliga hummerjägarna Per och Bruce. Kanske var det därför syster Puaiti såg så förvånad ut när vi frågade henne om inte hon också ville följa med. Och kanske var det därför som Hio skickade oss besökare till ena sidan om revet och han själv tog den andra. … Hummerskörden blev, främst tack vare Hio, stor och god och en superb middag kvällen efter.

For the first time in Mopelia: visiting women hunting for lobster! Sabina from Breeze and Toni from Remi De were allowed to follow on the second lobster hunt on the atolls western side. Hio didn´t say anything about the female première for lobster hunt until the hunt was over, the lobsters in cages and he was alone with the male hunters Per and Bruce. Maybe that explains why sister Puaiti looked so surprised when we asked her if she would join us too. And maybe that was the reason why Hio sent us visitors to one side of the reef and he went hunting on the other side… The lobster draught was, principally thanks to Hio, rich and good and gave us a delicious dinner the next evening.

Vi fick göra en premiär på Mopelia: besökande kvinnor på hummerjakt! Sabina från Breeze och Toni från Remi De fick följa med på en andra hummerjakt på atollens västra sida. Hio sa ingenting om att det var kvinnopremiär förrän jakten var över, humrarna i bur och kvällen var slut och han var ensam med de manliga hummerjägarna Per och Bruce. Kanske var det därför syster Puaiti såg så förvånad ut när vi frågade henne om inte hon också ville följa med. Och kanske var det därför som Hio skickade oss besökare till ena sidan om revet och han själv tog den andra. … Hummerskörden blev, främst tack vare Hio, stor och god och en superb middag kvällen efter.

For the first time in Mopelia: visiting women hunting for lobster! Sabina from Breeze and Toni from Remi De were allowed to follow on the second lobster hunt on the atolls western side. Hio didn´t say anything about the female première for lobster hunt until the hunt was over, the lobsters in cages and he was alone with the male hunters Per and Bruce. Maybe that explains why sister Puaiti looked so surprised when we asked her if she would join us too. And maybe that was the reason why Hio sent us visitors to one side of the reef and he went hunting on the other side… The lobster draught was, principally thanks to Hio, rich and good and gave us a delicious dinner the next evening.
Ett hemligt uppdrag en sen kväll…. Vi letade efter sköldpaddor och plockade kokoskrabbor. Vi hittade krabbor, plockade bara tre stora hannar, men såg många små och många honor. Hur man kan se att det är en hona? Det är bara att vara modig nog att vända på den stora starka krabban och se om hen har som små ben som hon kan hålla fast sina ägg med på ena sidan om stjärtpartiet. I så fall är det en hona och hon får knata vidare. Vi såg ett par nya sköldpaddsspår på stranden men några sköldpaddor hittade vi inte. Vi kunde glädja oss åt att de här spåren inte hade bilspår som följt eller korsat dem. Inte heller några uppgrävda äggplatser. Vi plockade fina små snäckor till Puaitis armband och halsband istället, och njöt av Vintergatan och ljudet av vågor över revet.

A secret mission one night…. Searching for turtles and hunting for coconut crabs. We found the crabs, only picked three big male ones, but saw plenty of the smaller size and the female. How did we know the sex of the turtle? Easy, just dare to lift it upside down and see if it has what looks like small legs on one side of the tail-unit. That is what she has to prevent the eggs from falling. If it is a she just put her back on the ground and watch her climb the palm trees. We saw a couple of new turtle tracks on the outer beach but no turtles. The good thing though was there were no car tracks nor turtle nests up. We picked some nice small shells for Puaitis bracelets and necklaces instead, and enjoyed the beautiful stars and the sound of the waves breaking in over the reef.

På väg hemåt. Glada vandrare och skattletare I bak, kokoskrabbor i säckar på taket, Puaiti på toppen med en extra lampa och så bensintank ovanpå motorhuven.

On our way back home. Happy hikers and treasure-seekers on the back, coconut crabs in the bags on the top, Puaiti with an extra light and the petrol can on top of the hood

Vad mer på Mopelia? Vi njöt av lagunen och solnedgångarna. Vi fick lektioner i handarbete med snäckor, gick promenader på stranden och åt goda middagar tillsammans. Vi träffade många seglare och hade brasa på stranden om kvällarna. Vi fick underbara veckor på en alldeles underbar plats med det allra bästa sällskap man kan tänka sig. Det kändes svårt att lämna, att säga hejdå, att veta att vi förmodligen aldrig kommer att träffa familjen Raioho igen. När de kommer till sitt andra hem, på Maupiti, finns internet och postlåda. Då kommer en hälsning från oss seglare som fick en fantastisk tid med massor av upplevelser tillsammans med de allra bästa människorna på Mopelia. Tänk vilken tur att de planerade dagarna på en avlägsen atoll förbyttes till nästan en månad i paradiset.

What else on Mopelia? We enjoyed the lagoon and the sunsets. We got lessons in handicraft, went out walking with dogs and had delicious dinners together. We met many sailors and had bonfires on the beach. We had great weeks on a beautiful atoll with the best company one can imagine. It felt sad to leave, to say good bye and knowing that we will most likely never meet the Raioho family again. But when they go their other house, in Maupiti, there is internet and mailbox. Then we can keep in touch and send greetings from us sailors who had a wonderful time in Mopelia. What a luck that the planned days in the remote atoll turned out to be almost a month in pa
Solnedgång i Mopelia. Vi ska följa solen mot nya öar och upplevelser.

Sunset in Mopelia. We will follow the sun to new islands and adventures


  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.